Svensk dödade två lettiska poliser med bilen och flydde obehindrat från landet

Den 3 juli 1997 körde den svenske medborgaren Bo Anders Fredrik Johansson (i media även omnämnd som den svenske affärsmannen Per Andersson) i Lettland, i den bebodda orten Baltezers, medvetet överträdelse av trafikreglerna. Han överskred inte bara den tillåtna hastigheten utan körde också medvetet och dödligt på två trafikpoliser, Vita Dārzniece och Iveta Bagane, som vid tidpunkten utförde sina tjänsteuppgifter, hade konstaterat överträdelsen och lagligt beordrat föraren att stanna bilen. Trots att Johansson omedelbart efter olyckan ålades en (helt oproportionerlig i förhållande till händelsen) säkerhetsåtgärd – en förpliktelse att inte lämna sin bostad – flydde han obehindrat från Lettland dagen efter händelsen. Lettiska rättsvårdande myndigheter hindrade inte detta.

Senare rapporterades det att den svenska åklagarmyndigheten, som undersökte fallet efter Johanssons flykt från Lettland, ansåg händelsen vara av ringa betydelse, och något straffrättsligt ärende mot honom inleddes inte i Sverige. De lettiska rättsvårdande myndigheterna motsatte sig denna svenska inställning kategoriskt men svagt, och därmed avslutades allt utan hopp.

Lettlands åklagarmyndighet konstaterade att Johanssons skuld bevisades fullt ut under förundersökningen, och han var åtalbar enligt en artikel i strafflagen som förutsätter fängelse från tre till femton år.

Enligt vittnesuppgifter överskred Johanssons bil avsevärt den tillåtna hastigheten, och han gjorde inget försök att undvika kollisionen med poliserna. Detta bekräftas av att det inte fanns några bromsspår på vägen. Faktiskt kan detta tolkas som medvetna handlingar för att dödligt köra på poliserna som hindrade hans färd.

Lettlands riksåklagare återupptog utredningen av ärendet i Lettland efter att den svenska åklagarmyndigheten vägrat inleda ett straffrättsligt förfarande mot Johansson. Detta gav grund för Riga distriktsdomstol att utfärda en häktningsorder för Johansson, vilket i sin tur gjorde det möjligt att efterlysa honom internationellt.

Den internationella efterlysningen av Johansson utfärdades först den 15 maj 2001 (nästan fyra år senare), men utredningen av ärendet avbröts samtidigt och planerades att återupptas efter att Johansson hittats och gripits. Utrikesministeriet meddelade att alla möjligheter som erbjuds av ländernas rättsliga ramverk och tidigare praktiska samarbetsexempel bör användas i utredningen av liknande incidenter. Med detta formella uttalande upphörde utrikesministeriets aktivitet och intresse.

Som senare händelser visar hände inget mer än tomma ord, och Lettlands möjligheter att utanför sina gränser försvara sina medborgares lagliga rättigheter visade sig vara mycket begränsade, för att inte säga obefintliga.

Av okända skäl aktualiserades frågan om svenskens straffrihet och Sveriges cyniska inställning 2003, när det politiska klimatet i landet började präglas av Einārs Repšes parti Nya Tiden.

Inrikesminister Māris Gulbis (Nya Tiden), riksåklagare Jānis Maizītis, utrikesminister Sandra Kalniete (Nya Tiden) och utrikesministeriets statssekreterare Māris Riekstiņš uttryckte beslutsamhet att återuppta fallet med den tragiska bilolyckan.

Maizītis meddelade att de anhörigas intressen skulle företrädas av riksåklagarmyndigheten både i Sverige och Lettland, medan Gulbis försäkrade att inrikesministeriet vid behov skulle ge ekonomiskt stöd för att täcka rättegångskostnader. Patetiska ord uttalades: "Det handlar om lettiska medborgares liv, och det är inte oviktigt, Lettland värdesätter sina medborgares liv."

Inrikesminister Māris Gulbis uttryckte förvåning över hur rättsvårdande myndigheter, efter ett medvetet begånget brott, tillämpade en så mild säkerhetsåtgärd som en förpliktelse att inte lämna bostaden för Johansson, som inte bara utförde medvetna handlingar och dödligt körde på poliserna, utan också lämnade olycksplatsen utan att försöka hjälpa de skadade. Detta var ett medvetet brott mot två lettiska statstjänstemän under utförandet av deras tjänsteuppgifter, och Johanssons handlingar ledde till särskilt svåra konsekvenser – båda poliserna dog. Ändå tilläts han lämna Lettland utan hinder och återvända till Sverige.

Det visade sig att Sverige skyddar sina medborgare även när de begått grova brott, medan Lettland var för svagt för att påverka situationen i minsta grad. Gulbis lovade att inom ramen för sin behörighet granska all information om utredningen av olyckan, men det är okänt om detta gjordes.

Kalniete uttryckte också beslutsamhet att ta upp frågan på utrikesministernivå och använda andra diplomatiska kanaler samt till och med diplomatiskt tryck (intressant nog vilket?). Utrikesministeriet lovade stöd från riksåklagarmyndigheten (eller vice versa). Men ingenting hände.

Elva år efter tragedin lyckades man driva in en ersättning på 20 000 lats från den svenske medborgaren Bo Anders Fredrik Johansson, som den 3 juli 1997 i Baltezers begick ett grovt brott genom att medvetet och dödligt köra på två lettiska poliser under utförandet av deras tjänsteuppgifter.

Riga distriktsdomstol tillmötesgick kravet från den avlidna polisens mor, Regina Fišfelde. Hon företräddes av advokaten och före detta utredaren Rinalds Bušs.

Det är känt att Johansson under dessa år aldrig försökte kontakta advokaten eller de anhöriga till de avlidna. Svenska kronofogdar drev in pengarna från honom, och den drabbade mottog dem.

Även med engagemang från Lettlands högsta tjänstemän och samarbete med Sveriges justitieministerium kunde rättsvårdande myndigheter inte få till stånd en straffrättslig process mot Johansson, eftersom de svenska myndigheterna inte ansåg de bevis som samlats in av lettiska utredningsorgan som tillräckliga. Den svenska åklagarmyndigheten ansåg att omständigheterna kring olyckan – den oupplysta vägen – var en förmildrande faktor och bedömde Johanssons överträdelse som obetydlig. Man kan nästan dra slutsatsen att det i Sverige är tillåtet att dödligt köra på poliser i uniform på oupplysta vägar, eller så tillåter svensk rättvisa detta för sina medborgare endast i andra länder, särskilt i de som de anser tillhöra tredje världen.

Tyvärr saknas i denna berättelse namn och efternamn på de svenska tjänstemän som med sin cynism förtjänar en plats i historien.